Att vara konståkningsförälder

Viktiga saker att tänka på för dig som förälder:

Informera dig om föreningens mål och syfte med sin verksamhet. Detta kan ge en bra vägledning om verksamheten erbjuder det ni söker för ert barn.
Stötta ditt barn genom att hålla dig informerad om vad som är på gång i er förening. Ta del av utskick och information – via de kanaler som erbjuds.
För att föreningslivet ska fungera idag behövs många ideella insatser. Fundera på hur du kan hjälpa din förening och därigenom stötta både ditt och andras barn i sitt idrottande. Fråga din förening vad de behöver hjälp med och var beredd att lägga lite av din egen tid på ditt/dina barns fritidsaktivitet under några år.
Att bli en konståkare innebär också att ta ansvar för sin träning i takt med att man blir äldre och utökar tränings- mängden. Ett led i att växa som utövare av vår idrott är att själv lära sig att knyta skridskor, se till att nödvändig utrustning är med vid träning samt att kommunicera med sin tränare och ledare. Överambitiösa föräldrar kan ibland stjälpa i stället för att hjälpa.
Låt ditt barn (så långt det är möjligt) ta ansvar för sin egen konståkning.
Uppstår det problem så se till att kommunicera enskilt med ansvarig ledare vid lämpligt tillfälle. Detta utan att andra barn/föräldrar är med.
Attityder och värderingar är viktiga komponenter inom idrott. Ta del av er förenings värdegrund och policy.
För att idrott ska bli riktigt kul är det viktigt att ha bra tränings- kompisar. Det gäller att kunna vara en bra kompis både i upp- och nedgång samt i med- och motgång. Prata med ditt barn om vikten av att vara en bra kompis.
Informera dig om föreningens regler för att delta på tester och tävlingar samt hur det går till på tester och tävlingar. Det underlättar när det eventuellt är dags för det.
Erbjud dig
att hjälpa till för att få vara delaktig i ditt barns fritid!
Utbildningen till att bli en ”fullärd” konståkare är lång och krävande. Det tar olika lång tid för olika individer att nå sina mål. Hetsa inte ditt barn att nå resultat på tester eller tävlingar. Ha tålamod.
Tänk på att det är ditt barn som idrottar, inte du som förälder. Han eller hon gör detta för att få uppleva: gemen- skap, spänning, glädje, utveckling, nå god fysisk form och få utlopp för sin energi.
Stötta ditt barn genom att se till att hon/han äter allsidigt, vilar tillräckligt och inte tränar skadad eller sjuk.
Ett bra sätt att stötta är också att hjälpa till så att kombinationen skola och idrott fungerar.
Alla barn mår bra av kärlek. Älska ditt barn som det är – utan krav på prestation och resultat. Lyssna och fråga och var uppmuntrande och stödjande.
Att träna och tävla är att lära och man kan lära av både med- och motgångar. Du som förälder har en viktig roll att stötta i såväl med- som motgång.
Skadeföreläsning för föräldrar viktigt för att de ska ha kunskap om vikten av fysträning och kunna hjälpa till när olyckan är framme (t.ex. som isvakt).

Läs mer här!

Vara rädd om våra tränare!

Alla tränare gör mycket jobb ideellt och har inte betalt för alla timmar de lägger ner så vi måste vara rädda om dem och hjälpa dem att orka. Vi har fantastiska tränare som är kunniga och gör allt för att alla åkare ska gå framåt och må bra. Ibland förstår inte åkare och föräldrar varför de gör och tar vissa beslut för de har inte hela bilden som tränare och lagledare har.

Tänk på att åkarna är barn. Även om de börjar bli vuxna och låter väldigt kloka så har de inte alltid hela bilden. Viktigt att ni som föräldrar lyssnar på era barn och om det är något som ni tycker inte är rätt så kolla gärna upp med lagledare, andra föräldrar eller styrelsen och ta reda på varifrån informationen kommer. Tyvärr sprids i bland rykten som inte stämmer för att någon hört något eller missuppfattat något.

Viktigt att inte SMSa eller texta saker kortfattat för det känns jobbigt att ta emot.

Känns som ett minfält ibland när man går in på nätet och kollar i t ex Slack.

Föräldrar ska vända sig framför allt till lagledarna, inte ta upp saker med tränare direkt. Det tar för mycket tid och kraft av tränarna, samtidigt vill de inte vara avvisande men det blir allt för jobbigt och tar fokus från deras uppgifter.